menyer och frustration
Vad äter en människa? God mat, så klart. Men vad är god mat för var och en? Inte det som en kock helst av allt i världen vill laga till kan jag erkänna.
När du jobbar har du två egentliga viljor i dig. Den första är att lyckas köra ut maten, att den ska vara så enkel som möjligt, att den bara magiskt ska ta sig genom några kvicka snitt med kniven fram mot luckan och iväg till en tacksam gäst. Den andra är att maten ska vara helt underbar i färg och form och precis så avancerad att du nästan inte klarar av den.
Och det är lite samma, tror jag, när folk går ut och äter. Man vill se “Kalvbräss, inkokt med basilikareduktion och vinbärspocherade ankägg på pancettarösti”. Men man vill nog egentligen bara äta en feting till entrecôte med béarnaise och klyftpotatis.
Man har två viljor.
Nu sitter jag och skriver menyer. Det är mest för att roa mig själv, men också för att försöka lösa knäckfrågan med HUR MAN GÖR EN MENY MAN SJÄLV ÄLSKAR ATT LAGA MEN SOM ÄVEN DEN TYPISKE KUNDEN GILLAR. Detta går såklart inte uppnå, det är en av de vinglande konstanter som Jordens alla chansmöten vilar på.
Säg att du ska ha en kötträtt. Entrecôte? Det är den godaste köttbiten att grilla, att steka; så är det bara. Men, entrecôte? Verkligen? Igen? Ska du kanske klämma till med gödkalvsentrecôte? Smakar i stort sett samma, men har fräsigare namn. Älgentrecôte? Smakar inte mycket alls, är inte så stor och är rätt torr. Entrecôterna kan såklart marineras och bestrykas med allt möjligt gott. Men de är ändå… entrecôte. Och det är inget fel i det!
Men det är tråkigt.
Så, frågan kvarstår – hur får jag kunden att älska picklad svanhals, att välja det framför en rejäl köttbit.
Jag har ingen lösning.
Inga trackbacks än.